TANGO TRISTESSE

 

Under den snurrande discokulan snurrar skallar runt runt, snurrar runt varandra, välter varandra, som uppspelta hundvalpar med fumliga tassar tultar de runt dansgolvet. Som i en marsch trampar golvets fötter unisont i takt till röstdränkande musik; som i en salut flyr nävarna upp i luften för att mjölka den pulserande basen. Läpparna mimar orden till en utnött refräng, mimad för många gånger, grådassig av år i bruk. Ingen kan höra sin egen röst härinne ändå - det spelar ingen roll att orden klingar falskt. Och de verkar inte inse att de inte ens dansar, de lyfter höger fot vänster fot en centimeter över det kladdiga golvet. Fastän sällskapen är små öar av danscirklar slingrar sig blickarna förbi varandra och ut mot folkhavet. Som ormar, som vill mätta en svidande hunger, som vill slingra sig ur sitt liv. För inatt, åtminstone.

 

Och du, du vet inte riktigt vad du gör här. Du låter kroppen snurra varv efter varv i hopp om att det kanske kan centrifugera bort ensamheten och frågorna som studsar mot dina väggar; vem är du, är du det här, ska det här vara kul, varför är det inte kul, varför känner du dig fortfarande ensam när du trampar luft och virvlar dina händer runt din kropp i mitten av en danscirkel av leende skrattande människor? Luften är tung av spilld öl, parfym, underliggande panik. Händerna sträcks mot discokulan - nästan som om de försöker fånga något. Tiden håller på att rinna ut.

 

Det unisona fottrampandet upphör när lamporna tänds och skiner ljus över havet av svettiga pannor. Någon harklar sig. Vi ställer upp oss på led för att hämta våra jackor, knuffas ut ur den fuktiga lokalen, ramla in i nattluften. Och när du stapplar bort i dina klackskor vänder du dig om för att ta en titt på den så välbekanta husfasaden med den gula neonskylten. På siluetterna, som virrar runt som höns. På hoppen, som falnar ut från brinnande brasor till flämtande lågor till kolrester. För inatt, åtminstone. Dig själv tittar du på först när du möter ditt utsmetade ansikte i den befläckade badrumsspegeln hos någon vars namn du redan glömt, vars namn inte heller spelar någon roll. Du känner inte igen dig själv.

​

 

Tango Tristesse är ett framförande av diskrepansen mellan danssteg och känsla, mellan det utförda och det upplevda. Såsom en tango kräver det sociala manuset att deltagarna följer varandra i en serie av identiska upprepade rörelser som lärs ut av en instruktör och repeteras till perfektion. Liksom tangon handlar det sociala manuset dock om mer än koordinerade kroppsrörelser - inbyggt i stegen finns krav på inlevelse, på ett kommenderat känslosvar som ska synkroniseras till den kollektiva koreografin. Fötterna som trampar ska trampas av extas. Tango Tristesse syftar till att beröra de stunder där så inte är fallet; de stunder då skratten klingar falskt; då älskandet är motoriskt och tyst; då dansen inte är mer än ett par fötter som trampar luft.